 |
| När man bott länge på samma ställe så dyker det upp minnen i trädgården. Jag planterar nya växter uppe på kullen och är lite försiktig för här är ju kyrkogården. Den lilla gravstenen i keramik dyker upp ur jorden. Den hade jag glömt. Men jag minns de sorgliga och vemodiga begravningsvisorna som sjöngs. Vem var då Byttan och Cleo? Den första en rysk stäpplandsköldpadda som varit med länge och väl och den andra en tjock liten guldfisk som av naturliga skäl inte var så gammal - men lika saknade då;) Det var länge sedan, jag känner mig lite vemodig och glad över livet. Vardagliga problem blåser bort! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar